Tankar mitt uppe i manganhalten

Kemin får mig att duka under. Nästan, iaf. Gah. Mitt uppe i kvällsskrivandet spelas en låt. En låt jag lyssnat på minst 10 gånger tidigare bara idag, men som ändå väcker tankar. Tankar om var jag var för ungefär ett år sen, hur mitt liv såg ut då, var jag var på väg, vad som hände. Tankar om. Om hur mitt liv hade varit idag, om. Om huruvida jag skulle varit samma person idag, om. Antagligen inte. Men jag antar att det var ett nödvändigt ont det som hände (eller kanske som jag lät hända?). Ett must let go. Jag vet inte. Det var liksom meningen att jag skulle, men det blev bara inte så. Jag vågade inte. Eller så ville jag inte. Jag vet inte. Det bara blev inte så.

I meant to call, But I didn’t call you, Yes I didn’t call at all.
If I would say something like that, If I would say it right would you take me back?
If I would turn it upside down, It would give everybody something to talk about.
And if I made a promise like that, And if kept it right would you take me back?
But if I broke a promise like that, It would give everybody something to talk about.
I meant to call, But I didn’t call.
No, I didn’t call at all.

Ville jag inte ringa? Jag vet inte. Idag vill jag inte det. Och jag tänker inte älta det här en gång till. Nu sätter jag punkt för det. .

Shout out louds - I meant to call är skiten.