Tro det eller ej men jag lever än, den döda bloggen till trots. Jag har varken funnit motivationen eller inspirationen till att skriva något. Det känns som att jag förlorat mitt sätt att filosofera, orden kommer inte alls till mig på samma sätt som de gjorde en period förut. Som en tandkrämstub som nästan är slut, som man liksom måste vika och pressa tills det ömmar i fingrarna för att få ut det allra sista ur tuben, så känns det ungefär när jag försöker skriva. Som att jag använt alla tankar, och bara har lite bottenskrap kvar, som jag måste klämma fram med all min samlade tankekraft. Något frustrerande om man känner att man vill få ner något här.
Men något som jag inte har några problem att skriva om, det är Mozambique. Var där tillsammans med en grupp ungdomar och vuxna från svenska kyrkan 23:e november till 6:e november. Eller, det var planerat så, men en strapatsrik hemresa som innefattade såväl ett inställt flyg i Johannesburg som hotellnätter i Johannesburg och London, som kom att krönas med 23 förlorade bagage vid ankomst Arlanda, gjorde att vi ankom ca ett dygn efter beräknad och planerad ankomst. Men dessförinnan upplevde jag två helt fantastiska veckor i Mozambique, tillsammans med en grupp människor som kanske inte var fullkomlig, men innehöll flertalet guldkorn. Jag har kommit fram till att jag älskar kontraster, och tyckte det var underbart att få se lite annat än lagoma Sverige, med all stress och pryltokighet och alla krav som finns härhemma. Även om det var ett väldigt intensivt program (vissa dagar hade vi aktiviteter mellan 8-20) så kändes det ändå som en semester, då de saker vi gjorde var roliga, och gav mig personligen väldigt mycket.
Nu är jag tillbaks här hemma igen sen snart två veckor, och det är med kluvna känslor. Det blir mörkt väldigt tidigt tycker jag. Eftermiddag, och det är becksvart. Jag gillar det inte. Jag gillar iofs inte hösten i största allmänhet, men jag försöker göra det bästa av årstiden. Jobbar man mycket så hinner man inte känna sig så liten och ensam. Det funkar ganska bra, faktiskt.
So many people telling me one way
So many people telling me to stay
Never had time to have my mind made up
Caught in a motion that I don't wanna stop
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Oj, här kikar man in av en slump och så vipps, ett nytt inlägg, efter månader av torka.. Bra timing av mig att se det redan dagen efter måste jag säga *viftar högt med en flagga och hoppar runt och känner mig mycket stolt*
Och att du lever låter minst sagt bra, sånt ska vara nyttigt har jag hört. Så även semestrar. Och screw bloggande om orden är slut, tystnad är också ett sätt att förmedla tankar (och det där skulle kunna utvecklas till en mycket filosofisk diskussion kände jag nu.. aah, allt för att slippa fysiklabbrapporter..)
MEN; snart är det jul och jag vet att du inte tycket särskilt mycket om den (det gör inte jag heller har jag kommit på, men tanken är fin) och när det är jul är det inte höst längre så då kan mörkret ändå vara ganska fint. Det finns ju stjärnor (även om du kanske inte ser dem så bra därnere i upplysta Göteborg..) och stjärnor är alltid vackert. Stjärnor och mörker och snöänglar.
Med detta sagt och en skrikande labbrapport över mig borde jag nog inte alls fortsätta skriva här om ingenting, men skolstress tycks ha den effekten på mig; jag gör allt annat än det jag borde.. Uuäää!!
Ta hand om dig, kära du, och fortsätt lev.
Skicka en kommentar