Det stämmer bannemig. Man har fanken inte tid att njuta av livet här inte. Man är alltid påväg någonstans. Upp ur sängen, ner för trappen, ner till bussen, in till stan, bort till Falun, över torget, bort till skolan, till lektioner, till rummet, till lunchen, från lunchen, tillbaks till skolan, till rummet, till lektioner, till rummet, stressa till bussen (trots att det går en jäkel var tionde minut), till Borlänge, över gatan, vänta på bussen, åka hem, gå från bussen, ända hem, in till datorn - sätt dig och skriv, förfan.
Närfan ska man ha tid att njuta? Jag sover, det är den lediga tid jag får. På helger får jag dessutom lite välbehövlig kvalitetstid med hon med stort H. Det är sånt bränsle som behövs. Men ändå, med en vecka kvar för deadline för inlämning av projektarbete, och jag har kanske gjort vadå - en tredjedel? Jag har brutalt mycket att göra, och skjuter undan allt annat tillsvidare, matten tar jag i sista perioden, programmeringen sen 2:an får göras nån helg i tidiga maj, planering, engagering, aktivering - degradering frå sjåfør til passasjer.
Om en vecka ska bannemig det där jävla projektarbetet vara färdigt för opponering, och då är det jag som skrattar. Då ska jag bannemig skratta hela vägen till banken.
Sommaren då? Jaadu, jag börjar inse att mina odds för Norge-jobben är små. Väldigt små. Självklart får jag hoppa in som extraarbetare på HL Display dagen efter att jag skickat in mitt CV och ansökan till Diplomis Norge - en viktig referens som jag inte kunde tillgodose mig.
_____
Och det här är en sån där dag.
Jag råkar slinka in på X's helgon, hoppsan, åh, har min vän skrivit till henne. Läser vad X har skrivit. Åhå. Ska du flytta hemifrån? Minsann. Var är jag i livet? Hur hade saker varit om X fortfarande funnits kvar?
Hon med litet h som jag möter i skolan flera gånger i veckan, som jag inte vill möta, som jag inte pratat med irl sen slutet av juli, då vi tog en frukost på McDonalds och diskuterade livet. Hon som av någon oförklarlig anledning ser sådär mörk ut i ögonen, mörka blickar, både till mig och andra. Möts blickarna är det mörkt mörker jag ser. Självklart sätter vi oss inne på mitt rum i 10 minuter och pratar med min vän. Så kul. Fuck.
Glider in på min gode väns helgon. Happ. X har skrivit att hon vill ha kalas nästa gång de ses. Jag missunnar inte, tvärt om. Men ändå.
Bitter? No, I just love to complain.
Kan inte tiden bara gå och det blir vår och jag och Marcus åker (förhoppningsvis) till London, det blir sommar och vår och varmt och jag slipper klagomål på dåliga skor och sockor i skorna och motorvärmare och sommar och studenten<3 och Norge och de stora pengarna och förhoppningsvis Roskildefestivalen och förhoppningsvis P&L och kärlek och värme och glädje och bort från lilla pittoreska Borlänge, och musiken finns där hela tiden och en vår av skivsläpp med Jenny Wilson och Patrick Wolf och Slagsmålsklubben och Laleh i Borlänge och besök från Afrika och ett FN-rollspel som planeras men typ riskerar att bli sådär och...
Fanken, jag vill ha sommar, jag vill ha tid att njuta av livet, fotografera. Föreviga.
Närfan ska man ha tid att njuta? Jag sover, det är den lediga tid jag får. På helger får jag dessutom lite välbehövlig kvalitetstid med hon med stort H. Det är sånt bränsle som behövs. Men ändå, med en vecka kvar för deadline för inlämning av projektarbete, och jag har kanske gjort vadå - en tredjedel? Jag har brutalt mycket att göra, och skjuter undan allt annat tillsvidare, matten tar jag i sista perioden, programmeringen sen 2:an får göras nån helg i tidiga maj, planering, engagering, aktivering - degradering frå sjåfør til passasjer.
Om en vecka ska bannemig det där jävla projektarbetet vara färdigt för opponering, och då är det jag som skrattar. Då ska jag bannemig skratta hela vägen till banken.
Sommaren då? Jaadu, jag börjar inse att mina odds för Norge-jobben är små. Väldigt små. Självklart får jag hoppa in som extraarbetare på HL Display dagen efter att jag skickat in mitt CV och ansökan till Diplomis Norge - en viktig referens som jag inte kunde tillgodose mig.
_____
Och det här är en sån där dag.
Jag råkar slinka in på X's helgon, hoppsan, åh, har min vän skrivit till henne. Läser vad X har skrivit. Åhå. Ska du flytta hemifrån? Minsann. Var är jag i livet? Hur hade saker varit om X fortfarande funnits kvar?
Hon med litet h som jag möter i skolan flera gånger i veckan, som jag inte vill möta, som jag inte pratat med irl sen slutet av juli, då vi tog en frukost på McDonalds och diskuterade livet. Hon som av någon oförklarlig anledning ser sådär mörk ut i ögonen, mörka blickar, både till mig och andra. Möts blickarna är det mörkt mörker jag ser. Självklart sätter vi oss inne på mitt rum i 10 minuter och pratar med min vän. Så kul. Fuck.
Glider in på min gode väns helgon. Happ. X har skrivit att hon vill ha kalas nästa gång de ses. Jag missunnar inte, tvärt om. Men ändå.
Bitter? No, I just love to complain.
Kan inte tiden bara gå och det blir vår och jag och Marcus åker (förhoppningsvis) till London, det blir sommar och vår och varmt och jag slipper klagomål på dåliga skor och sockor i skorna och motorvärmare och sommar och studenten<3 och Norge och de stora pengarna och förhoppningsvis Roskildefestivalen och förhoppningsvis P&L och kärlek och värme och glädje och bort från lilla pittoreska Borlänge, och musiken finns där hela tiden och en vår av skivsläpp med Jenny Wilson och Patrick Wolf och Slagsmålsklubben och Laleh i Borlänge och besök från Afrika och ett FN-rollspel som planeras men typ riskerar att bli sådär och...
Fanken, jag vill ha sommar, jag vill ha tid att njuta av livet, fotografera. Föreviga.
Og når du har tapt kan ingen hjelpa deg
Når du har tapt, då står du for deg sjøl
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar