Ångest light

Fick mig en släng av ångest i måndags. Hade en bunt ärenden i och runt Nordstan, noterade ganska snart att en betydande andel av de jag mötte var ungdomar runt min egen ålder. Ingen anmärkningsvärt i sig, men att de flesta gick omkring med nyinvesterade kollegieblock och kalendrar i händerna gjorde mig lite fundersam och tankfull. Skolstart är i faggorna, och det var en rätt delad känsla som mötte mig. Det har kommit att bli en särskild känsla som sköljer över en den här tiden på året, från lågstadiets inköp av ny skolryggsäck till de senare årens inköp av kollegieblock och almanacka. Nu har det ändå gått över två år sen jag sprang ut med min vita mössa, men känslan sitter kvar. Jag upphör aldrig att imponeras och avundas de som samma år de slutat gymnasiet ger sig in på en utbildning modell seriösare, som kort och gott vet vilken riktning de är beredda att hänge sig åt. Jag har haft dessa kval och funderingar många gånger förut, men den här tiden på året blir det verkligen påtagligt.

Diskuterade detta med käre D i förrgår kväll, då jag lite spontant styrt upp med lite matlagning och vattenpipa på Kaptensgatan efter jobbet. Han är en som gjort precis det, börjat plugga direkt efterföljande höst från det att han slutade gymnasiet. Något som dock gör att jag kan identifiera mig med situationen och nästan se mig själv i D's sits är att det inte är en såpass nischad utbildning att han pluggar. Därmed kan han både ändra sig och bestämma allteftersom vilken inriktning han ska studera, och därmed har han möjlighet att gå ifrån den ursprungliga plan han hade när han började plugga.

Själv har jag har aldrig riktigt känt paniken att jag måste plugga för att inte komma efter på arbetsmarknaden, och fenomenet att plugga bara för att är inget som någonsin tilltalat mig. Den dagen jag känner att jag vill plugga, och vet vad jag plugga, då pluggar jag helt enkelt. Därför känns det åtminstone sett till den aspekten helt lugnt att ge mig ut och resa i ett halvår.

Passen har nu kommit tillbaks från den finska resebyrån, och nu återstår endast att lämna in dem till det Mongoliska konsulatet här i Göteborg, sen är de färdigstämplade. Då har vi fått visumen vi behöver, och Nya Zeeland kommer jag inte behöva något visum till såvida jag inte stannar längre än 3 månader. Ju mer jag tänker på det och ju närmare jag kommer, desto mer konstigt (för att inte säga fel...) känns det att åka, samtidigt som jag ser fram emot det något enormt. Det är så kluvet alltihop, även om jag är övertygad om att jag i grund och botten är glad att jag åker, att jag faktiskt gjorde verkstad av snacket. Nu eller aldrig.

(här; en random bild på en bajamajasmiley.)

(..och här; en random bild på en karl i klänning.)