11:00 satte jag så åter fötterna på perrongen i välbekanta Borlänge. Kändes rätt skumt, men samtidigt väldigt skönt att känna att jag överlevt resan med 3 stycken övertunga väskor. Lite ironiskt eftersom jag själv gång på gång svurit över dessa människor som "flyttar på tåg", när jag själv end up doing the same thing. Men hey - jag jobbar inte längre på tåg, så vem är jag att gnälla?? På tal om det är känslan och vetskapen om att jag inte ska jobba på ett halvår väldigt avlägsen, för att inte säga skrämmande. I ärlighetens helgade namn är nog ekonomin det jag är mest nojjig för inför resan, hur jag ska få pengarna att räcka, hur länge pengarna kommer att räcka, samt hur det kommer att lösa sig med betalkort och grejer... Min kära mor glömde att öppna ett kuvert som överenskommet, vilket innebar att ansökan till ICA-kortet kom iväg väldigt för sent, och således är det en riktig nagelbitare ifall jag kommer att hinna få mitt Mastercard innan jag åker. Jävla äventyr redan, och då åker jag inte först om en vecka.
Rörigt, mycket på samma gång. Ska redigera musik, träffa människor, äta hemlagad mat och packa och handla och köpa två skivor och lägga in musik igen och i slutändan glömma 23 saker jag borde tagit med. Tänkte försöka fota lite också, har blivit riktig höst här uppe. Kyligare än bara blåsigt (som i Götet), och gulnade löv och höstig känsla överallt. Smygande ångest, ignorreras bigtime.
Rörigt? Ja. Mycket att göra? Jo. Stressad? Lite. Sinnesstämning? Konstigt positiv. Överut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ha, ICA-kort! Min propaganda på jeansfactory fungerade alltså :P Hoppas att du hinner få det, men det borde du nog.
Och ooh Per, du är så ambitiös. Du har planerat i typ ett halvår, nu måste du börja slappna av och ta det lugnt. Ingenting kommer i alla fall att bli som du har tänkt dig, så ta det lugnt, ät ett kex och se fram emot dagar som aldrig är de andra lika och även det kommer att bli vardag. Du kommer att ha the time of your life, så att säga. Lycka till big time! Försök skypa med mig innan du lämnar datornernas åtkomst. Puss!
Hahaha, ja, men självklart är jag skeptisk - jag menar; det är ju ingenting som är pluspoäng ifall man skulle ragga på krogen så att säga. Möjligtvis hos medelålders hemmafruar. Men när jag läst på backpacking.se så är det lovprisat, så jag sväljer och låtsas som att det regnar. Det har ju trots allt varit min plan från allra första början.
Jag vet, jag är jätteambitiös, men ändå inte! Har saker att packa upp, packa ner, packa om, packa in, packa ut, en massa musik att joxa med, och folk att träffa. 4 dagar. FYRA dagar har jag på mig! Lätt panisk, men ja - jag har hört att man kan få magsår för mindre, så det är synd att klaga. Skype är givet. PUSS!
Här suckar man uppgivet och inser att du är ett lost case - än så länge. Men du kommer att lära dig du också. Det är inte så jävla noga vad man har med sig, vad man har på sig eller var man hamnar. Det är det som är själva charmen med backpacking. Om jag kunde (vilket jag ju teoretiskt sett kan, så det stämmer väl inte till 100 %) så skulle jag fortsätta min rotlösa tillvaro i minst ett år till, kanske 5. Men nu har jag precis slagit hål på rotlösheten och installerat mig i en lägenhet som bara är min, med mitt kök och mitt badrum och mitt mitt mitt. Jag har en fast address och om allt går som det rent teoretiskt sätt ska så kommer jag att stanna här de närmaste 6 åren. Sex år! Jag kommer att vara 26 när jag flyttar härifrån. Tjugosex! År 2015, förstår du hur avlägset det är? Det känns helt overkligt att jag nu vet var jag kommer att bo så långt fram i tiden. Sex veckor på samma ställe känns som lång tid, men sex år! Jisses. (och nu kom jag visst lite av ämnet, men det är lugnt, jag brukar göra sånt.)
Skicka en kommentar