Förövrigt så saknar jag redan känslan av att gå runt med bandspelaren sådär lagomt nonchalant på snedden.

Jag tycker om att läsa smarta saker. Genomtänkta saker, slående och talande saker. Saker som är lätta att ta till sig, känns lagomt avancerade. I synnerhet i bloggar, hade jag fler bloggar jag slaviskt följer skulle jag kunna frossa dagarna i ända i smarta, underfundiga och genomtänkta inlägg. Dessvärre är det allt för sällan jag själv som komponerat dem. Jag vet inte riktigt varför, jag tänker också, för att inte säga väldigt mycket. Skillnaden är att jag för tillfället känner mig lite lätt fastnad i dagboksträsket. Känns som en varningslampa när man läser sin blogg in inser att man utan problem kunnat flika in ett

kära dagbok...

i början av vartannat inlägg. Hint hint, skriv något av värde, som gör att andra än den närmsta vänkretsen kan ta till sig av det du skriver. Men skriver jag igår-idag-imorgon-inlägg så behöver jag inte ha någon egentlig idé eller genomtänkt hypotes innan jag skriver. Jag slipper föra ett genomtänkt resonemang, och jag besparas också mödan att komma med ett resultat av prövningen av hypotesen. Men det känns i grund och botten rätt trist.

Jag skulle kunna krypa till korset och be dig, kära bloggläsare, om ursäkt för mitt triviala nedpräntande, ty du som läsare gör ändå ett val när du sätter dig och plöjer igenom det jag skriver. Trist eller ej. Genomtänkt eller inte. Tvärdjupt eller ytskrap.

Ibland känner jag att jag har mina ljuspunkter, men de känns sällsynta. När jag i skrivande stund bläddrade bakåt i bloggen för att hitta något som hade lite mer innehåll än det sedvanliga dagboksuppdaterandet dröjde det ända till ett inlägg från 25 maj med lite reflektioner kring fotbollshuliganism. (Fann btw också en komplimang från M (vars kommentar jag totalt glömt) med lite credd kring det jag skrev - "Alltså Per, du borde ha en sida i en tidning någonstans. Fler borde läsa det du skriver, för det är bra. Du skriver bra." - TACK, det hade jag glömt.) Men likväl är känslan som lämnar mig att jag bara skrapar på ytan, om ens det. Samtidigt slås jag av insikten att det är svårt att skriva brinnande om saker man inte brinner för. Antingen så är jag för stunden inte tillräckligt insatt / engagerad / brinnande i det jag önskar skriva om för att kunna författa något annat än ytskrap (högst troligt), alternativt ligger förmågan och gror någonstans i det dunkla, redo den dagen jag plötsligt brinner. Dagen då jag blir och är överväldigad av något/någon, som får orden att flöda likt det vildaste vattenfall. Jag vet att jag ruvar på det någonstans inombords, jag känner att jag har kapaciteten. Det handlar bara om att få fram en glöd. En eld uppstår inte ur intet, och det är inget man tvingar fram.

Självklart är detta inget jag ligger sömnlös över. En blogg är bara en blogg. Men känslan av att känna att man smashat det där klockrena inlägget, det fulländade, det genomtänkta och innehållsrika, med en grundtanke, ett logiskt och någorlunda djupt resonemang, och en slutsats på ett eller annat sätt - den känslan slår det mesta.

Föregående helg och kommande vecka kommer till största delen att präglas av musik. Såväl skönsång som falsksång, inramat av ljuv musik. Jag gillar helheten som fan, och räknar med en grym vecka. Och detta utan några som helst genomtänkta blogginlägg.