And oh, it's just like a whirlwind

Med Jens som sällskap, sitter jag här återigen.

Ibland känns det som om jag förlorat ordets makt.
Orden finns inte.
Jag har inte fått lugn denna hösten.
Ovädret jag själv skapade i augusti verkar inte vilja försvinna.


Det känns som att jag har ett litet privat jävla moln över mig som följer mig vart jag än går.


Hela dagarna passerar, det känns som att ingenting händer. Jag går runt, i cirklar, på samma plats, tar mig inte ur gropen.

Lugnet lägger sig aldrig. När stormen lugnar ner sig händer något nytt som gör att ovädret inom mig återigen blåser upp till storm. Det känns jobbigt att aldrig kunna vara riktigt glad.

Jag kräks över skolarbete och stress och vakna tidigt och skynda till bussen och vara för länge i skolan och göra för lite och skynda med bussen hem och komma hem när det är mörkt och ingenting är enkelt och kvällarna framför datorn leder inte till någonting och jag mår sådär och jag vill inte ha jul och jag är matt och jag möts av ångest i skolan och jag möter ångest påväg hem från skolan och jag har ingen aning vad jag ska köpa till folk i julklapp och min ekonomi är skral och jag vill bara ta studenten och komma ut i livet!


Jag är inte alls bitter.

Would you please turn out the lights?