Drabbades plötsligt av sorgsenhet. Det känns jobbigt att känna sig labil, att fortfarande ha så nära från solsken till mörker. Plus till minus. Toppen till botten. Från bra till dåligt. Det känns verkligen som att jag förändras. Visst, alla genomlever vi en successiv förändring, men nu känns det som att allt ställer sig på sin spets. Tankar, värderingar, relationer. Jag faller ömsom åt ena hållet, ömsom åt andra. Känner mig som en "devil stick", en pinne man kastar mellan två andra pinnar och håller i luften genom att "bolla" fram och tillbaks mellan dessa två. Faller man bort från den ena pinnen, faller man. Inte i all oändlighet. Man faller ner på golvet, och får en hård smäll. Jag var där. Nu känns det som att jag är ömsom mellan pinnarna, ömsom på det hårda, kalla golvet. Nära och kära håller mig i luften, tankarna tynger, gravitationen.
Ibland känns det som om jag driver i en båt, utan segel, på öppet hav. Jag har inget ankare som håller mig kvar, jag bara driver iväg, vidare, bortåt. Jag vill ha ett ankare, en fast punkt.
You're the Island that I swim to, when I need to find a rock.
Save me. Embrace me.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
sending embraces and thoughts through the space, to you.
Skicka en kommentar